När jag var ung och oskyldig typ… 16 år så hade jag ett par crushar på killar jag av olika anledningar fann attraktiva. Ni vet den där känslan när man möter den där speciella i koridoren och man kan inte låta bli att le för sig själv och känna att honom vill jag lära känna bättre? Kanske bara är jag men har upplevt detta exakt två gånger i första året på gymnasiet, två killar. Min successrate på dessa dudes? 100%.
Jag vet egentligen inte hur jag har lyckats men på något sätt gjorde jag det! Det enda jag kan säga just nu är väl mest att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge för jag är så fruktansvärt jävla kär. Han är precis sådär underbar som man föreställde sig när man satt på tråkiga lektioner! Jag vet hur fucking patetiskt det låter men det är sanningen och av vad jag vet är det okej att säga den efter midnatt! INGEN annan har fått mig att lyssna på Håkan Hellström frivilligt tidigare! Proof enough!

Liver går annars upp och ned. Jag får jobba mycket med mig själv och känna mig värd något. Jag har dagar då jag nästan undviker speglar för att undvika att ens se mig själv. Jag upplevs ofta som ytlig och det kanske stämmer att jag värdesätter andra människor jag inte känner efter deras utseende. Kanske kan det se ut på utsidan som att jag tror att jag är skitsnygg och bättre än alla andra men ack så fel. Mina självskadeimpulser triggas mest av mitt utseende och mitt självhat. Att jag just finner mig skitful och värdelös och får lust att karva ur allt det fula ur mig. På måndag börjar jag dbt trots att jag inte haft aktiva fysiska självskadebeteenden på fem år minst men har vid flertalet tillfällen varit sjukt nära.

Just nu saknar jag de där sjukt blåa ögonen och hans läppar mot mina. Jag ska jobba imorgon och sen blir det att åka till bästa clara med finaste isabelle!taggad som fan på en tjejkväll med mina gäris!

 

Annonser